Vår plastikkirurg på uppdrag i Kosovo
Vår plastikkirurg Angelica Hagelberg har under de senaste tre åren varit engagerad i organisationen IOM (International Organisation for Migration) som är verksam i Kosovo sedan 1999. Organisationens syfte är att bevara fredsprocessen i regionen genom att hjälpa till med uppbyggnaden av den socioekonomiska infrastrukturen och att bistå med medicinsk assistans i områden som varit utsatta för krig och konflikter.
Tillsammans med en grupp läkare från Universitetssjukhuset i Linköping (plastikkirurg, handkirurg, narkosläkare, urolog och barnkirurg) tillbringar hon två gånger om året en vecka vid sjukhuset i Pristina. Så här berättar Angelica om sitt arbete där:
”Den plastikkirurgiska kliniken i Pristina handlägger brännskador, rekonstruktiv plastikkirurgi och handskador. Kliniken är underdimensionerad med tanke på den stora mängd patienter som finns i området och som varje dag söker sig dit. Det finns bara en operationssal per dag och den kan bara användas fram till kl 15 på dagen. Med tanke på förutsättningarna som är mycket långt ifrån de vi har i Sverige så gör de lokala läkarna ett fantastiskt arbete.
Barn och vuxna behandlas på samma på samma avdelning och de anhöriga finns på plats hela tiden och hjälper till med omvårdnaden. Sjuksköterskorna ansvarar för medicinering och såromläggning, men resten får de anhöriga sköta om. Det finns inga resurser för att lägga om sår med bedövning eller narkos – på morgnarna hör man barnskrik på mottagningen när deras brännskadeförband tas bort utan bedövning, vilket är både smärtsamt och skrämmande för de små patienterna. Jod, som man tvättar såret med, och medicin får man betala själv som patient.
Veckan i Pristina startar med mottagning när vi läkare bedömer ca 20-30 olika patienter som köar i trappuppgången utanför. De har med sig sin journal och ev. röntgenbilder själva. Vi undersöker och de lokala doktorerna hjälper oss att tolka till och från albanska. Under en förmiddag kan man få se allt ifrån gamla brännskador som läkt med ärrkontrakturer som behöver lösas upp, större hudtumörer, medfödda missbildningar av olika slag, öppna sår, nageltrång, skador efter trafikolyckor samt diverse handskador och missbildningar. Nu när jag senast var nere i oktober fick vi in en 12-årig flicka med den sällsynta sjukdomen Epidermolysis bullosa, som är en hudsjukdom där man bildar blåsor över kroppen. Hennes fingrar hade läkt in mot handflatan så att hon inte kunde räta ut dem och därmed inte alls använda sina händer.
När vi bedömt samtliga köande patienter gör vi upp en plan över vilka vi skall kunna operera under veckan. För övriga patienter ger vi råd till de lokala kirurgerna hur de bäst skall lösa problemen. Nu senast opererade vi bl a en man som ådragit sig en ful handskada i en roterande maskin som avskiljer majskornen från majskolven. Samtliga fingrar var brutna med sk öppna frakturer och stora delar av handens mjukdelar fattades. Detta löste vi genom en sk stjälkar radialislambå, där man högt upp på underarmens insida lyfter ett vävnadsstycke på 10×8 cm bestående av hud, fettväv och kärl. Denna roterades sedan ned över handen för att ge en ny handrygg. Benbrott som ligger exponerade i dagen kan inte läka och infektionsrisken är stor. Vi opererade också en brännskada, en allvarlig mjukdelsinfektion på en mage, några andra handskador, en läppspalt och en ansiktsmissbildning.
Att få möjlighet att åka på dessa resor är otroligt givande för mig som plastikkirurg. Dels rent kirurgiskt. Förra året gjorde vi Kosovos första fria lambå, dvs vi tog en ryggmuskel med kärl och kopplande på kärl i tinningen hos en man med en defekt i skalpen efter en hudtumör som växt genom skallbenet. Detta blev så uppmärksammat att det t o m sändes ett inslag på TV om operationen.
Dels rent medmänskligt. Att få lära känna människorna som jobbar på sjukhuset och deras familjer gör att jag känner en stor tacksamhet och ödmjukhet över hur bra vi har det i Sverige. Saker man tar för givet, t ex att ett barn skulle få smärtlindring innan ett intorkat bandage över en öppen brännskada tas bort inte alls är en självklarhet om man råkade brännskada sig och bo i Kosovo”.
Angelica och hennes kollegor på kliniken i Pristina
